Det där med tid...

Han har hunnit bli 

10 månader... bara!

Minstingen i familjen hänger liksom bara med. Det känns som om han har varit med jämt.

Att han bara är tio månader går inte riktigt in. Trodde att det bara var min egen känsla, men på jobbet igår hade vi Hårologträff för oss i stan som är Hårologer, och dessa damer tyckte samma sak. "Bara 10 månader", "Det känns i alla fall som minst två år".

Och precis så är det. Tid är ett så konstigt fenomen. Vissa saker för längesedan känns som igår och andra saker från nyligen känns som för en evighet sedan.

Hur som, så verkar det som att man vid tio månader fixar att köra Bobby-Car själv och ta med sig motorsågen, man har fått en tand och man äter tacos med övriga familjen på fredagskvällarna... 

Tids nog kanske jag hinner få ordning på min tid med min yngsta son.

Min tid med lilla M är däremot räknad. Det har jag ju vetat sedan jag flyttade hit för sju år sedan. Att hon skulle bli äldre och det där med kompisar blir viktigare och det där med Mamman mindre viktigt. Hennes kompisliv finns till största delen uppe i Järvsö, vilket snart nog kommer innebära att helgerna här nere förmodligen kommer att bli lite småtrista. Där måste jag lista ut någon smidig lösning...

Än så länge funkar och det är bara att suga in den tid vi har just nu. Hon vill i alla fortfarande också äta tacos med oss på fredagskvällarna:)

Det där med tiden...

Karmisar

Becca