Annons i papperstidning

Har inte haft en tanke på att 

ha ett införande i tidningen 

för Minstingens födelse!

Men så igår började jag fundera på det där med ett album för hans första år. Ett sådant där ni vet med framkallade pappersfoton... Som man kan bläddra i. Och läsa om. Och minnas av. 

Jag har ju bloggen som mitt fotoalbum och dagbok, men som barn är det väl ganska mysigt att ha en bok om sitt eget första år. Att ta fram och uppleva sig själv de år man inte minns själv. Jag älskar mitt eget babyalbum. Och mina andra två barn har ju var sitt. 

I dessa sitter annonsen med införandet om deras födelse tillsammans med bild. Så det måste ju Minstingen också få. Hög tid kanske:) Men jag tror faktiskt att vi väntade ännu längre med Minis. Att åka iväg på den där fotograferingen man blir erbjuden i Falun vägrar jag. Vansinnigt uppstyltat och alla foton ser precis likadana ut. Ett eget får duga.

Så igår, strax innan det mörknade helt, tvingade jag mina tre barn att spontant ställa upp på att bli fotograferade. Mini spelade pajas hela tiden, Minstingen var inte ett dugg intresserad av att titta in i kameran, medan lilla M, som alltid, ställde upp plikttroget oavsett om hon egentligen hade lust eller inte. Några galna foton blev det, några riktigt värdelösa och ett i högen fick duga för Dalarnas Tidningar:) 

THIS IS THE ONE!

Idag har Mamman tillsammans med hela barnaskaran varit upp till Järvsö på morgonen. Två dagar, sen är det skärtorsdag och hämtning igen:) Nåja, ibland får bilen sträcka ut lite extra mycket...

Men vi har så roligt på våra bilresor.

Idag har vi tränat tuggummituggning! En av oss lyckades slå rekord. Hela tio minuter innan han även denna gång svalde det... Men det bådar gott inför flyglandningen om två veckor. Vi tränar hårt inför den. Första gången han flyger sedan nappen skippades, dessutom är han ju stor nu och får ha egen plats i flygplanet. Då måste man ju även klara av att tugga tuggummi. Han tränar, och tränar. Och försöker verkligen att inte svälja. 

Det var när han lite överexalterad efter tio minuter utropade i bilen: -"Mamma!, Malin, Vincent stor nu!, som det slank ner i magen. Vilken besvikelse för honom, stackaren:(

Kram på ER!

Becca