måndag 3 november 2014

Barn och begravning...




Vilken rubrik det blev.
Förlåt!!!


Lite nytt åt Mini från Zara inför begravningen
Byxor här / Skjorta här / Slips här



Vi ska inte på någon barnbegravning och så vitt jag vet så mår Minstingen i magen bara bra. Han är bara inte riktigt redo för att komma ut ännu.

Vi ska på en begravning dock, om en och en halv vecka. Jag har varit förskonad från sådant sedan 2006. Fick min beskärda del det året, så det har räckt ända till nu. Men nu behöver jag ta mig ner till de södra delarna av vårt land för att säga farväl till en person som jag mer än gärna hade haft kvar ett litet tag till. En person från min mans familj som jag har gillat väldigt mycket från första stund. Det är så få personer från hans sida släkten som vi har kontakt med eller som finns kvar. Så varje sådan här förlust är väldigt kännbar:(



Ska man förskona sina barn från begravningar eller inte?
Jag har aldrig gjort det. De har fått vara med. 
Det är ju ändå ganska enkelt när dem är i Minis ålder. Då tar de det ju så naturligt på något vis. Kanske att det blir lite mer att förklara när de blir i ålder som lilla M.

Hon har alltid stått så väldigt nära sina känslor. Jag minns vid hennes pappas farfars begravning. Hon hade precis fyllt två år. När vi skulle gå ut ut kyrkan släpper hon min hand och banar sig fram till en ledsen gammelfarmor och ger henne världens hårdaste och längsta kram. 

Eller när hon alltid var med till vårdcentralen när min syster testade blodvärdet mellan sina cytostatikabehandlingar och höll hennes hand hårt och sa att det inte är så farligt.

Eller den gången på försommaren när hon var två och ett halvt. Jag och hennes pappa hade valt att dela på oss och jag och lilla M var på väg till vår nya lägenhet. Jag hade packat med mig en nödväska med saker för att klara några dagar. Mycket känslor passerar vid ett sådant ögonblick, men man tror att man håller god min för barnens skull. 
Lilla M väntar till vi kommit ner de två kilometrarna till riksvägen, som ska ta oss till vårt nya liv. Då tar hon mig i handen där hon sitter i sin bakvända bilstol bredvid mig och säger snusförnuftigt och med enormt förstående ögon -"Mamma, du och jag kan gråta tillsammans sen". 

Vem kan hålla tillbaka tårarna då?

Karmisar Becca





Inga kommentarer: