Jag undviker medvetet program som Sofias änglar. Av den anledningen att det är så jobbigt att sitta och gråta en hel timma en helt vanlig måndag kväll. Ikväll är jag och Morris "home alone" och det var riktigt längesedan jag grät, så ikväll tänkte jag se detta program för första gången. Usch vad jobbigt, tufft, starkt och fint.
Man får lite perspektiv på sitt eget liv och blir oerhört tacksam för det man har (det var jag iofs innan också). Läskigt att ens tänka tanken på att förlora någon som betyder så mycket. Jag har tack och lov hittills varit helt förskonad från något sådant. Hoppas av hela mitt hjärta att det så förblir.
Nej, all eloge till er som ligger bakom programmet Sofias änglar, men jag mäktar inte med att se några fler avsnitt. Den dagen, den sorgen när man måste ta tag i någon liknande händelse själv...
Jag ska njuta av det jag har nu och inte oroa mig över vad som kan hända. Är jag känslokall? Nej bara nutidsrealist.
Måste förstås se klart detta avsnitt, för att se slutresultatet med den nyrenoverade lägenheten för en enastående ensamstånde pappa och hans tre döttrar.
Karmisar Becca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar