Har varit i svenska fjällen och vandrat i en vecka. Närmare bestämt i Sveriges största nationalpark Padjelanta. Som sällskap hade jag tre erfarna fjällvandrare (tack och lov), min sambo, min kära pappa och Kjell-Ove från Sigtuna (fd Vargöbo han också). Lättvandrade leder med storslagen natur skulle det hela kunna sammanfattas med. Alla som inte har alltför svåra rörelsesvårigheter fixar att gå här. Det är bara att anpassa dagsetapperna efter ork. Vi hade ett suveränt fjällväder hela veckan. Bara lite regn första eftermiddagen när vi gick från Ritsem. Den natten lade vi oss i ett nödvindskydd för att slippa blöta ner tälten redan första natten. Efter det har vi inte ens anat en endaste regndroppe! Meningen var att vi skulle vandra hela Padjeantaleden från Ritsem i norr till Kvikkjokk i söder. Efter två dagars vandring la mina hälsenor av (typiskt!), så med tejpade hälar haltade jag en sträck uppdelat på två dagar efter detta. Min sambo som redan var kanonförkyld vid avresan från Borlänge, blev inte direkt friskare av att vandra 20 kilometer per dag. Vilket resulterade i ett sönderhostat tält på nätterna...stackarn! Så efter fyra dagar valde vi att stanna i Staloloukta och lägga sjuklingen inomhus och jag, pappa och Kjell-Ove gjorde dagsvandringar från denna otroligt vackra plats istället (mina hälsenor hade vid det här laget hämtat sig något och var stenhårt tejpade). Ett kanonbeslut med tanke på hur vackra omgivningarna runt Staloloukta är!
I fredags blev det helikopter från Staloloukta till Kvikkjokk istället. jag har aldrig åkt helikopter förut och fick sitta längst fram bredvid piloten och njuta av landskapet uppifrån. Jättehäftigt! En jättebra service (nåja service och service, de tar ju givetvis betalt) från Lapplandsflyg om man väljer att bara vandra bitar av nationalparken. Fredag natt sov vi på STF´s anläggning i Kvikkjokk för att ta buss till Jokkmokk (där vi hade bilen stående) på lördag eftermiddag. På förmiddagen för att fördriva tiden innan bussavgången lekte vi i en fors intill anläggningen. Jag minns att jag tänkte : "Det här kommer aldrig att gå", precis när jag hoppade från en sten på ca en meter hög över ett vattendrag ca 2 meter bort... och det gjorde det inte heller. Mitt vänster knä kapitulerade och vek sig vid minsta försök att stödja på den foten. Typiskt igen!!! Nåja, tur att det inte var mitt uppe på fjället. Men det gjorde fruktansvärt ont minst sagt och jag tänkte direkt JOBBET! jag måste kunna stå på jobbet! Kvällen spenderade vi på akuten i Luleå, jag med mitt knä och Mattias med sina lungor:) Tack och lov så verkar mitt knä bara fått sig ett rejäl törn och fyllts med en del vatten (med tanke på att det är tre gånger så tjockt som det andra). Nu kan jag tom stödja på det i ett visst läge. Så det är bara att hålla tummarna. mattias har fått hostmedicin och har varit hostfri i två nätter. Skönt för honom.
Ljuvligt har det varit i alla fall. Trots en del småkrämpor. Nu är det dags att gå iväg till jobbet för att jobba in kosing till nästa äventyr. Ett softare sådant får det bli nästa gång för min del.
Karmisar Becca.
I fredags blev det helikopter från Staloloukta till Kvikkjokk istället. jag har aldrig åkt helikopter förut och fick sitta längst fram bredvid piloten och njuta av landskapet uppifrån. Jättehäftigt! En jättebra service (nåja service och service, de tar ju givetvis betalt) från Lapplandsflyg om man väljer att bara vandra bitar av nationalparken. Fredag natt sov vi på STF´s anläggning i Kvikkjokk för att ta buss till Jokkmokk (där vi hade bilen stående) på lördag eftermiddag. På förmiddagen för att fördriva tiden innan bussavgången lekte vi i en fors intill anläggningen. Jag minns att jag tänkte : "Det här kommer aldrig att gå", precis när jag hoppade från en sten på ca en meter hög över ett vattendrag ca 2 meter bort... och det gjorde det inte heller. Mitt vänster knä kapitulerade och vek sig vid minsta försök att stödja på den foten. Typiskt igen!!! Nåja, tur att det inte var mitt uppe på fjället. Men det gjorde fruktansvärt ont minst sagt och jag tänkte direkt JOBBET! jag måste kunna stå på jobbet! Kvällen spenderade vi på akuten i Luleå, jag med mitt knä och Mattias med sina lungor:) Tack och lov så verkar mitt knä bara fått sig ett rejäl törn och fyllts med en del vatten (med tanke på att det är tre gånger så tjockt som det andra). Nu kan jag tom stödja på det i ett visst läge. Så det är bara att hålla tummarna. mattias har fått hostmedicin och har varit hostfri i två nätter. Skönt för honom.
Ljuvligt har det varit i alla fall. Trots en del småkrämpor. Nu är det dags att gå iväg till jobbet för att jobba in kosing till nästa äventyr. Ett softare sådant får det bli nästa gång för min del.
Karmisar Becca.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar